Ännu en vårdhundsvecka
Jag bildar mej en uppfattning om vad som känns bra för just detta boendet. På det boende vi var denna veckan stod det ganska snart klart vad vi skulle lägga vår energi.
Sjuksköterskan som är omvårdnadsansvarig var med under första dagen. En av männen på boendet brukade normalt inte ge några bevis på känsloyttringar, pratar inte ofta, det är sällan som personalen ser honom skratta berättar hon.
Mannen reagerade så positivt på Rasmus så att personalen blev glatt överraskade.Vi bestämde att här var en remiss självklar.
Jag ska ge några exempel på vad vi gjorde. I starten lät vi Rasmus sitta i mannens knä. Här lägger vi alltid en fårfäll i knäet på brukaren. På så sätt upplever hunden en trygghet och det känns troligtvis bra för brukaren (ur hygienisk synpunkt). Rasmus och mannen fick i lugn och ro lära känna varandra. Hunden är skolad att låta sig klappas och att sitta still. Mannen klappade Rasmus med ett leende på läpparna.
När jag kände att nu går vi vidare pratade jag med mannen och instruerade honom att nu skulle vi gömma en boll som Rasmus skulle leta upp. Mannen höll i bollen. Jag fick bestämma var vi skulle gömma den, det skulle vara enkelt så att vi säkert skulle lyckades på första försöket.
Rasmus väntade med lite iver och möda för det tog lite tid. Det var dock värt mödan för glädjen var stor när Rasmus kom tillbaka med bollen.
Det visade sig att gruppremiss var inte det optimala här. Dag två på boendet blev vi på det klara med att ytterligare en remiss skulle skrivas. Detta kommer jag att återkomma till ....