I huvudet på en vårdhund

Rasmus har ordet.

Idag försökte jag påkalla uppmärksamhet. Överallt stog dock TV-apparaterna på. Flaggor på alla borden. Det planerades för prinsesstårtor till eftermiddagskaffet. Jag är van att få odelad uppmärksamhet när jag kommer. Jag undrade i mitt stilla hundsinne - Vad står på? Då förstog jag så småningom att en liten prinsessa som en dag skall bli drottning sett dagens ljus.
Nu får jag inte bli "sotis" storsinnt som jag är. Bland mina brukare finns många rojalister som idag fick sola sig i kunglig glans och äta goda tårtor till kaffet. Jag jobbar bara förmiddagar så jag blev blåst på konfekten. Men visst är det rätt att ta alla tillfällen att fira tillvara.
Jag har också en flagga, tror att jag tar fram den ikväll och firar på mitt sätt den lilla prinsessan.





Vi lär oss mer och mer

Vilken fantastisk känsla det är när vi kommer tillbaka och vi märker att man känner igen oss och att man minns.

Att ta foton visade sig vara bättre än vi vågat drömma om. Utan att riktigt förstå det från början skapade vi ett sätt att hålla kvar en god känsla samt ett stöd för minnet.

Personal har vittnat om hur  man vid en orolig nattningsprocedur ibland har tagit fram bilden på Rasmus och försökt återskapa minnet och på så sätt få en lugn stund inför en god natts sömn.

Jag uppmanar också personalen att även när det inte är oroligt utan även i goda stunder ta fram bilden. Till vår stora glädje fick vi se en kontaktperson som hjälpt sin brukare att göra ett litet album.

Någon har helt finurligt satt en bild på Rasmus på rollatorn. Bara fantasin flödar så finns det inga gränser på bra saker att hitta på.




Från klarhet till klarhet

Ett litet problem vi har haft som vi nu övervunnit är att Rasmus av förklarliga skäl ibland varit lite för fokuserad på mej. Det är riktigt att det är så det skall vara. Han skall se mej som sin ledare. För en vårdhund är det samtidigt viktigt att brukaren skall känna att nu är det mej hunden vill vara med.

Jag har för att arbeta in detta moment använt mej av en metod som kallas klickerträning. Detta innebär i korta drag att när hunden gör önskat beteende belönar ledaren med klick och godis. Belöningen kommer precis på rätt sekund, hunden förstår på så sätt vad det är som önskas. Jag bestämde mej för att använda ordet fokusera. När hunden tittade brukaren i ögonen belönade jag med klickoch godis. Bilden får tala för sig själv hur duktig Rasmus har blivit på att fokusera. Det blir många givande samtal med hunden, det kan jag lova. Brukaren känner sig betydelsefull. Oftast blir det förstås "oh vad han är söt". Vi får också berättat om brukarnas hundar för längesen. Man tar upp sina händer håller om Rasmus huvud och det känns att det ofta blir jättebra kontakt.