När man tappat sitt språk

Idag träffade vårhundsteamet en man som inte har svenska som sitt modersmål. Ofta är det så att den svenska man har hunnit lära sig försvinner med stigande ålder och kanske begynnande demens.
Då händer det naturligtvis att i frustration reagerar man med agression. Stor känsla av utanförskap.
En i personalgruppen föreslog att vi skulle besöka låt oss kalla mannen för Dimitri.
Det blev ett lyckat möte mellan Rasmus och Dimitri. Dimitri hade även dålig syn. Rasmus sig till rätta. Kände nog instinktivt att han skulle vad vi säjer "bara vara"
Vi slog fast att ses igen. Till nästa gång skulle kontaktmannen leta rätt på ett antal glosor. Hund .Klappa. Bra.
 

Vårdhunden Livia får svårt sjuka barn att le!

Vill dela med mej av detta inslag till mina bloggläsare. Livia är liksom Rasmus utbildad på vårdhundskolan som drivs av Ingeborg Höök i Brösarp.
Hunden Livia får svårt sjuka barn att le
 
 
http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/hunden-livia-f%C3%A5r-sv%C3%A5rt-sjuka-barn-att-le-2465557

Happy end!

Idag skall jag berätta om Wera. Wera var vänlig att bjuda in till sin bostad i veckan. Bjöd in två grannar och Rasmus och mej. Wera berättade att denna dagen hade av lite olika anledningar inte börjat så bra. Sådana dagar känner vi alla till. Hör på ett sätt livet till. Ändå bjöd hon in. Det blev ett bra möte. Vi jobbade på det sätt som nu blivit rutin. Först kontaktövning så att damerna skulle bli bekanta med Ramus. Här på bilden ser vi när Wera matar Rasmus. Av Weras leende att döma så tror jag att dagen slutade bra!