Solskenshistoria
I en del kulturer ser människor på hundar på annat sett än vi som vuxit upp i Sverige. Detta måste vi respektera och ta hänsyn till. På ett av våra boende bor en kvinna från Bosnien. Hon är till synes helt i sin egen värld. Ingen mimik. Personalen har sällan sett henne le. Jag har tidigare berättat om hur hon kastat långa blickar efter hunden.
Hennes anhöriga har dock gjort klart för oss att det inte är lämpligt med hundbesök. Döm om min förvåning när idag släktingarna modererat sin inställning. Vi får besöka henne i dagrummet, händerna skall efteråt tvättas mycket noga. Jag har på känn att detta blir vad man säger en solskenshistoria. Hittils har hon klappat matat Rasmus. Han får leende som ingen tidigare fått. Jag har lovat henne täta besök. Personalen har lovat att skriva en liten ordlista så att vi kan utbyta några fraser. Idag har jag lärt mej . Vi ses imorgon. Jag kommer naturligtvis att följa upp hur det går. Låt oss kalla vår dam Emira.