Mitt nya liv.....

Rasmus gjorde lite av en flygande start när vi kom från semseterresa i söndags. Det var hundmässa i Landskrona och vårdhundskolan hade en egen monter. Vi fick chansen att saluföra oss och berätta att Landsrona stad ligger i framkant, och har anställt en vårdhund.

Rasmus skötte sig som vanligt exemplariskt. Han trivs bra framför kameran. Han fick sannerligen tillfälle att posera.

 

Men nu till vardagen. Första veckan kom och gick. Lite av en introduktion blev det för Rasmus. Sommarens lek och obekymmersfria liv hade satt lite spår. Det är kanske bara att gå till sig själv. Lite svårt är det när man skall gå från fria lata dagar till mera allvar, tidigt i säng, äta lite nyttigare m.m. m.m.

Hur som helst brukar det gå bra.

 

Vi har ägnat första veckan med att vara på de två boenden vi har i vår närhet och där Rasmus av förklarliga skäl känner sig bäst hemma.

Från att fokus har legat på att arbeta i grupp skall vi nu börja arbeta lite mer ur individperspektiv. Vi har fått vår första remiss och börjat jobba individcentrerat.

Remissen var skriven på en dam som hade minnesproblem. Det största problemet var att det var svårt att aktivera henne. Det var även svårt att få ut henne i matsalen för att äta tillsammans med andra. Vi vet hur isolering kan skapa utanförskap och nedstämdhet. Syftet med remissen var att bryta isoleringen och skapa en känsla av välbefinnande när hon kom från sin säng och sitt rum.

 

Vårt första besök gick ut på att skapa kontakt. Låt oss kalla damen för Karin. Karin fick ett foto av Rasmus. Där skrev vi  ledord om vad vi pratade om. Tanken är att personalen skall ha dessa kort till nästa gång vi kommer som ett stöd för minnet.

Jag avslutade vårt samtal med att föreslå att vi skulle ta en liten promenad alla tre tillsammans i korridoren. Karin ville inte på några villkor gå en promenad. Vi pratade lite vidare. Jag hämtade en rullstol. Karin fick spela ett spel med Rasmus. Gömma godis under klossar. Spelet placerade vi sedan i rullstolen. Jag bad Karin gå och gömma spelet så att Rasmus sedan skulle leta upp det. Hon reste sig körde iväg med rullstolen och så letade vi upp ett bra gömställe. Rasmus hittade och fick sin belöning under klossarna. Karin och jag fick också belöning kaffe o glass i matsalen. Rasmus fick sista slicken. När det var dags för oss att gå frågade jag Karin om vi skulle följa henne till rummet. Hon ville sitta kvar i dagrummet!