Dan före dopparedan

Idag har jag och Rasmus besökt de patienter vi besökt sedan vi startade
vårdhundsprojektet. Vi tyckte att det var trevligt att titta till alla så här dan
före  doppardagen. Vi hade med oss en påse skumtomtar samt ett litet julkort.
Det blev uppskattat. På ett ställe blev det extra bra.
Vi hade Rasmus på bordet. Det klappades och matades med hundgodis. Rasmus njöt.
En och annan skumtomte slank också ner. Nu tar vi jullov.


Sverige ledande vårdhundland

Läste en intressant artikel som jag gärna vill dela med mig av.

http://www.astmaoallergiforbundet.se/pressrum/press.aspx?id=177

Reflektioner längs vägen.

Vi lär oss mer och mer. Jag tror att jag som vårdhundsförare har haft en upplevelse som jag inte hade kommit i närheten av utan denna min erfarenhet. Det är så man lär av allt nytt man företar sig.
  
För att knyta an till hundvärlden. Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Detta gäller förstås inte Rasmus - vårdhunden - som bara är tre år fyllda. Det är värre med hundföraren som i år firade 60-årsdag. Det är alltså jag som är den gamla hunden som får anstränga mej för att byta spår och kanske lära mej sitta på ett annorlunda sätt.

Det var svårare än jag trodde att gå ur en yrkesroll in i en lite annorlunda tillvaro. Jag tror dock att man som människa mår bra av att se saker ur lite olika perspektiv. Från början kände jag mej ensam i min nya roll. Hade ingen fast arbetsplats. Fick lära mej att leva med kontoret på ryggen. Min ryggsäck blev min borg . Där hade jag min pärm med remisser. Där hade jag mitt matrial som jag och vårdhunden hade till hjälp när vi mötte våra patienter.

Vi har dock känt så mycket uppskattninig i vår närmaste omgivning så att det är lätt att gå vidare. Pizzabagaren, grannen, brevbäraren, alla har med intressanta frågor och glada tillrop bidragit till att vi kommit vidare. Många enhetschefer, hemvårdare och naturligtvis våra patienter har bidragit till att vi ibland, och till och med ganska ofta, känt yes!yes! yes! Vad kul det här är!